Mamma/Pappa

En fundering såhär mitt i veckan. En tanke/fundering/liten frustration - vad man nu väljer att kalla det.
Marcus är verkligen en toppen-pappa; ställer upp massor, tar Milton lika mycket som jag när vi båda är hemma, jag kan köra hemifrån utan den minsta oro över att lämna Milton och Marcus hemma och vara borta länge. Dessa saker är för mig, eller för oss, en självklarhet och vi är lika mycket föräldrar båda två, framför allt eftersom jag ändå inte ammar.

Ändå ska folk tvunget tala om vilken toppen-pappa Marcus är, vad duktig han är som ställer upp och gör så mycket när han är hemma. Att han har så bra hand med Milton, att han tar så stort ansvar och så vidare...
Alla dessa saker stämmer ju också och han är toppen, men jag då???? Jag ställer också upp massor, tar Milton lika mycket som Marcus när vi båda är hemma, jag har också bra hand med Milton och tar ett stort ansvar.
Jag är ju dessutom hemma mest med Milton, men kanske är det därför det inte syns? Som mamma verkar det mest vara en självklarhet att det är så. För mig är det en självklarhet att båda är sådana, annars hade jag nog inte velat ha barn.
Vårt barn har två föräldrar. Två föräldrar med vars ett fritidsintresse som kostar mycket tid och pengar. Två föräldrar som gör lika mycket för sitt barn.

Det är bara så retfullt att man, som mamma, inte blir lika uppskattad och mest tas som en självklarhet. Tror detta är ganska vanligt och har gruvat på detta ett tag.
Inget superpositivt inlägg, men jag tycker det är väl värt att lyfta fram =)

Ha det gott, kramar!