Armani!

Idag har jag haft min Armani i 9 år. Åren har gått så himla fort, på gott och ont. Om nio år till är Armani 22 år och jag 32!! Jag har alltid sagt att Armani ska bli 30 år och det står jag fortfarande fast vid, även om jag vid ett par tillfällen trott att jag skulle behöva skiljas från honom alldeles för tidigt.
För några år sedan kom jag ut i hagen och fick en chock. Trodde ena bakbenet var av på honom. Han kunde inte stödja på det och ville inte hoppa på tre ben in till stallet. Ringde hysteriskt efter min pappa så han och farbrorn i stallet fick tvinga in honom. Veterinären kom ut och kunde konstatera en ordentlig muskelbristning. Boxvila och sjukhage ett tag och han kryade på sig, tack och lov!

2007 började min älskade Armani gå konstigt. Efter många om och men av veterinär, både hemma och på sjukhuset, kontaterades cystor i bägge bakknäna och en lös benbit fram. Tre ben fick opereras. Jag var otröstlig påväg hem från djursjukhuset vid detta första besök då detta uppdagades. Dock visade sig prognosen vara god operation bokades in. Allt gick enligt planerna och rehabiliteringen kunde så sakteligen börja! Strax innan ett av våra sista återbesök på kliniken så fick Armani en infektion i kroppen och hans ena ben försämrades radikalt. Jag var väldigt orolig vid klinik-besöket och var rädd att allt jobb var förgäves och att jag inte skulle få honom med mig hem. Men tack vare världens bästa veterinär i Stenestad så blev han bättre tack vare lite medicin och så fick vi backa lite i vår rehabilitering.
Ett år med rehabilitering så var han så gott som återställd och kunde ridas som vanligt. Nu var det dags att bygga muskler!
Han är fortfarande inte i lika fin form som innan igreppet. Jag har låtit allt ta lång tid och inte stressat eller pressat honom i onödan. Han är så viktig för mig att jag prioriterar annorlunda. Missförstå mig rätt, har alltid varit oerhört noga med min fina häst och tränat för en långsiktig hållbar häst - det är inte för inte som målet är att han ska bli iallafall 30 år ;) Men jag har tagit det lite längre, tänker med hållbar hälsa.
När jag fick Armani som 14-åring så ägde jag inte honom. Det gjorde däremot Maria som jag har haft enormt mycket hjälp och stöttning av genom åren. Är så himla glad över att min första häst köptes av henne eftersom hon har varit till otroligt stor hjälp och jag har kunnat vända mig till henne, och gör ibland fortfarande!
När jag sedan konformerades så fick jag Armani "på riktigt" då mamma och pappa köpte loss honom åt mig. Den glädje jag kände vid det tillfället går inte att beskriva med ord. Tårarna rann och lyckan var obetalbar - de som var där kommer kanske ihåg det? Jag själv kommer aldrig glömma!

Jag kan bara tacka mina föräldrar för att de alltid har unnat mig mina hästar, ställt upp ekonomiskt och hjälpt mig mycket. Utan dem så hade jag aldrig kunnat göra det jag gör och jag hoppas jag kommer kunna fortsätta med mina hästar så länge jag själv anser det givande och roligt. Just nu prioriteras Milton först (och kommer alltid göra såklart), men jag vill idag fortsätta länge till med mina ögonstenar och stoltheter i stallet!